Veckans AI Sommar del 1 – utdrag ur "Alltså, vad var det som hände?" – Hur AI-revolutionen påverkar människa och samhälle

Automatiskt transkriberat. Enstaka hörfel kan förekomma.

Välkommen till veckans AI, sommarspecial. Under sommaren gör vi något lite annorlunda. Istället för våra vanliga nyhetssvep och samtal bjöd vi in till reflektion. Du får följa med genom utvalda kapitel ur min nya bok. Alltså, vad var det som just hände? En resa genom AI-revolutionens påverkan på oss människor.

Det här är berättelser, analyser och framtidsspaningar som passar perfekt för en stund i hängmattan, på bryggan eller under en kvällspromenad. Vad gör AI med vårt sätt att tänka, arbeta och vara? Och hur förändras vi när maskinerna förstår och skriver och kanske till och med känner? Koppla av, luta dig tillbaka och häng med. I den bedövande tystnaden av en sen novemberkväll 2022 satt jag på mitt kontorshotell och stirrade på en skärm som just hade förändrat allt jag trodde mig veta om framtiden.

Utanför fönstret föll den första snön över Värmland i stora, mjuka flingor, omedveten om det paradigmskifte som utspelades inomför stadens upplysta fönster. Vi hade precis lanserat vår nya textplattform, resultatet av två års intensivt arbete och den där särskilda typ av besatthet som får entreprenörer att fortsätta jobba långt efter att förnuftet skrikit åt dem att gå och lägga sig. Vår innovation var, åtminstone fram till den kvällen, banbrytande. En plattform som kunde generera skräddarsydd text baserad på användarens svar på några enkla frågor. Vi hade firat lanseringen med champagne och kände den nervösa optimism som präglar alla tecklanseringar.

En blandning av stolthet och paranoid väntan på att något ska gå katastrofalt fel. Det var då telefonen plingade till och ett meddelande lyste upp skärpen. Du borde nog se det här. Sen kom det en länk som ledde till en tjänst som heter ChatGPT. Jag minns hur jag tänkte, vad är det för jävla namn? Och, jaha, ska jag kolla på ännu en innovation som snart går i graven?

Medan jag klickade på länken med den där blandningen av uttråkning och förströdd nyfikenhet som präglar de flesta av våra digitala interaktioner. 20 minuter senare satt jag fortfarande kvar, medan mitt inre pendlade mellan fascination och ren existentiell skräck. Det här var något annat. Något som fick vår egen, revolutionerande plattform att kännas som en miniräknare i en värld av kvantatorer. I tech-världen finns det ett särskilt uttryck för den känslan. Oh shit, ögonblicket.

Det är ögonblicket när du inser att spelplanen inte bara har förändrats, den har bytts ut mot en helt annan sport. Har du upplevt ett sådant ögonblick när allting plötsligt ställs på ända? Vårt oh shit-ögonblick varade i exakt 47 dagar. Sedan gjorde vi det som Silicon Valley älskar att predika men sällan praktiserar. Vi pivoterade. Hårt och snabbt.

Istället för att försöka uppfinna hjulet på nytt såg vi möjligheten att bygga hela vagnen. De närmaste veckorna integrerade vi OpenAI-teknik i vår plattform och blev, genom en märklig tillfällighet, pionjärer inom något som vi alldeles nyss hade betraktat som vårt största hot. Det påminner om den där gången 2007 när Steve Jobs i ett ögonblick av antingen genialitet eller välkalkylerad manipulation, Historien för att avgöra vilket, öppnade upp iPhone för tredjepartsutvecklare. Det var ett drag som förvandlade en produkt till ett ekosystem, en telefon till en plattform för kollektiv innovation.

Nu står vi inför samma revolution med AI, ett globalt experiment där gränsen mellan utvecklare och användare, mellan skapare och konsument suddas ut i realtid. Den här boken är min krönika över denna märkliga tid. Det är en historia om hur teknologin inte bara förändrar vad vi kan göra, utan fundamentalt omdefinierar vad det betyder att vara kreativ, produktiv och ytterst mänsklig. Men framförallt så är det här en bok om anpassning,

om hur vi, mitt i denna teknologiska tsunami, måste lära oss att surfa istället för att bygga vallar. Det är en berättelse om hur panik kan förvandlas till möjlighet, och hur det vi först ser som vårt slut, ofta bara i början på något nytt. Välkommen till min guide till AI-revolutionen, berättad av någon som snubblade in i framtiden en helt vanlig tiddagskväll och bestämde sig för att stanna kvar. Existentiell kris ingår utan extra kostnad.

Magnus Paus, Arvika, December 2024 Första kapitlet, när himlen öppnade sig och AI följde efter. Den 17 december 1903 lyfte Wright brödernas flygmaskin från marken i exakt 12 sekunder. 12 sekunder som skulle förändra mänsklighetens syn på det omöjliga. 120 år senare sitter jag på ett fullsatt SAS-plan till London, omgiven av människor som scrollar på sina telefoner med en utråkad min,

helt oberörda av att vi sitter i en metallburk som susar fram 10 000 meter över Nordsjön i 800 kilometer i timmen. Det slår mig att vi människor har en häpnadsväckande förmåga att normalisera mirakel. 2022 lanserade OpenAI ChatGPT och precis som Wright brödernas första flygning så var det ett ögonblick som delade mänsklighetens historia i ett före och ett efter. Och precis som i flygets barndom där säkerhetsföreskrifterna var ungefär lika omfattande som en påse jordnötter kastade vi oss huvudstupa in i AI-revolutionen med samma försiktighet som en femåring som upptäcker att glasdisken står obevakad.

Låt mig presentera mig själv, för den som undrar varför du ska lyssna på just mina observationer om denna nya värld som vi har snoblat in i. Jag har ägnat mig åt att automatisera text sedan 2018, långt innan AI blev ett modeord som Tech Bros slängde sig med på LinkedIn för att imponera på riskkapitalister. Som vd för ett bolag specialiserad på anpassad AI och medskapare av Sveriges största AI-podd Veckans AI har jag haft förmånen att bevittna denna revolution från första parkett. Ibland som entusiastisk hejaklack, ibland som skeptisk observatör

och allt som oftast som en förvirrad kombination av båda. Silicon Valley, denna märkliga plats där verkligheten är valfri och varje PowerPoint-prestation som innehåller ordet revolutionerande minst fem gånger, har naturligtvis sin egen version av AI-sagan. Enligt dem står vi på randen till en utopi där AI kommer lösa allt ifrån klimatkrisen till varför din Samsung-tv alltid måste uppdateras precis när du ska se finalen av Bondesöker fru. Verkligheten är, som alltid, både mer nyanserad och mer fascinerande.

Enligt vid detta kapitels tillkomst färska siffror har endast 29% av svenskarna någonsin använt generativ AI. Kanske tillhör du de andra 71% eller är du en av de tidiga utforskarna? Oavsett vilket kan det verka förvånande, ungefär som att höra att bara 29% av befolkningen någonsin har använt elektricitet. Men sanningen är att AI fortfarande befinner sig i ett stadium där det är som ett briljant men socialt obekvämt geni på en fest. Imponerande kapacitet men lite osäker på hur man ska bete sig i vardagliga situationer. Microsoft, i sin iver att inte missa AI-tåget efter att ha missat internettåget, mobiltåget och i princip varje annat tåg sedan Windows 95,

har försökt integrera AI i sina produkter med samma elegans som en elefant i en porslinsbutik. Co-pilot, deras AI-assistent, känns ofta mer som en påträngande försäljare som följer efter dig i butiken än den hjälpsamma digitala kollega den utger sig för att vara. Google å andra sidan lanserade Gemini med samma självförtroende som en tonåring som just lärt sig spela Wonderwall på gitarr. Problemet då var bara att Gemini, trots all pompa och ståt, fortfarande hade svårt att göra något särskilt användbart. Som att ha världens kraftfullaste dator och använda den för att spela Snake.

Lyckligtvis har det förändrats. Men här är grejen. Vi befinner oss i exakt samma situation som när Wright-brödna just hade landat sin första flygning. Folk runt omkring dem måste ha tänkt, ja kul att ni kan flyga i 12 sekunder men vad ska det vara bra för? Idag finns det över hundratusen kommersiella flygningar varje dag. AI-s integration i våra liv kommer att följa samma bana. Från nymodighet till nödlandighet.

Just nu har vi ett AI-landskap som påminner om Villa Västern fast med fler kaffeautomater och färre revolverdueller. AI-tjänsterna som poppar upp varje dag bildar en kakofoni av möjligheter som är lika överväldigande som ett IKEA-besök på en bakfull söndag. Det verkliga genombrottet kommer när AI integreras sömlöst i våra vardagliga verktyg. När det blir lika naturligt att använda AI som det är att använda en mikrovågsugn. Du behöver inte förstå exakt hur den fungerar. Du vet bara att den värmer din gammal pizza på tre minuter.

När den dagen kommer kommer vi se samma användarsiffror som för internet. Där 98% av svenskarna är uppkopplade dagligen. Flyget förändrade inte bara hur vi reser. Det förändrade hur vi ser på världen, på avstånd, på tid. På samma sätt kommer AI att förändra inte bara vad vi kan göra utan hur vi tänker om vad som är möjligt. Precis som vi idag tar för givet att vi kan kliva in i ett flygplan och vara i New York om åtta timmar.

Så kommer framtida generationer att häpna över att vi en gång i tiden gjorde saker som att manuellt sortera e-post eller försöka komma ihåg lösenord. Föreställ dig själv om några decennier tittandes tillbaka på vår tid. Vad kommer verka mest absurt? Regleringen av AI är oundviklig och nödvändig. Precis som flygindustrin behövde sina säkerhetsprotokoll. Men precis som flygsäkerhetsregler inte hindrade utvecklingen av kommersiellt flyg.

Kommer AI-regleringar att forma snarare än stoppa utvecklingen? EUs AI Act är bara början. Tänk dig det som säkerhetsbältet i utvecklingens Tesla. Vi står inför en framtid där AI kommer vara lika självklart som elektricitet eller internet. Men till skillnad från dessa teknologier har AI potential att inte förändra bara vad vi kan göra utan också hur vi tänker. Men mellan Silicon Valley's profetior och vardagens realiteter finns en mer intressant berättelse att berätta.

Det handlar om hur vi människor med vår speciella förmåga att både överskatta och underskatta förändring Navigerar denna nya verklighet. Det påminner mig om en konversation jag hade med en äldre släkting som fortfarande skriver ut sina e-mail för att läsa dem. Samtidigt som hon utan att blinka använder BankID för att genomföra transaktioner. Varje ny teknologi följer ett liknande mönster av adoption. Först kommer de teknikentusiastiska early adopters.

Sedan de professionella användarna. Och till slut din mormor som plötsligt börjar skicka AI-genererade memes i familjechatten. Det fascinerande med AI är hur snabbt denna cykel komprimeras. Det tog flyget, årtionden, att bli en självklar del av våra liv. Men AI har redan börjat smyga sig in i våra dagliga rutiner med den subtila envisheten som hos en katt som har bestämt sig för att den vill sova i din säng. Under mina föreläsningar möter jag ofta två typer av reaktioner.

Den överdrivna optimismen hos dem som tror att AI kommer lösa alla världens problem innan lunch. Och den lika överdrivna pessimismen hos dem som är övertygade om att Skynet är precis runt hörnet. Sanningen, som alltid, ligger någonstans i mitten. Fast denna gång är mitten ett betydligt mer spännande ställe än vanligt. Ta till exempel hur AI redan börjat förändra kreativt arbete. Som någon som har arbetat med textautomatisering sedan 2018 har jag sett hur attityden har skiftat från

det här kommer aldrig att fungera till hur fungerade det här innan AI på bara några år. Det påminner om övergången från häst och vagn till bil. Först var det en nybomodighet för de rika, sedan en lyx för många och plötsligt kunde ingen föreställa sig ett liv utan den. Men till skillnad från bilen som i grunden bara förändrade hur vi tar oss från A till B har AI potential att förändra själva essensen av hur vi tänker, skapar och löser problem. Det är som om Wright-bröderna inte bara hade uppfunnit flygplanet

utan också gett oss förmågan att omdefiniera själva konceptet av rörelse. I podden Veckans AI diskuterar vi ofta hur olika AI-tjänster utvecklas och förändras nästan som att bevittna evolution i realtid. Varje vecka kommer det nya verktyg och uppdateringar som får förra veckans sensation att kännas lika modern som en Nokia 3310. Det är både spännande och lite skrämmande,

ungefär som att vara med om den industriella revolutionen som precis har pillat i sig fyra kartor koffeintabletter. Framtiden kommer inte se ut varken som domedagsprofeterna eller Silicon Valley evangelisterna förutspår. Den kommer vara mer vardaglig och samtidigt mer fantastisk än vi kan föreställa oss. Precis som vi idag inte tänker på att vi använder elektricitet när vi tänder lampan

kommer framtida generationer inte att tänka på att de använder AI när de, ja, gör i princip allt. Men till dess får vi fortsätta att vara både aktörer och åskådare i detta märkliga skådespel där teknologin samtidigt är både huvudrådtsinnehavare och kurkuliss. Välkommen ombord på framtidens flyg. Destinationen är okänd, men resan kommer garanterat vara intressant.

Kapitel 2. När spegeln började tala tillbaka. Det finns ett ögonblick under mina föreläsningar som jag numera kan förutse med nästan kuslig precision. Det kommer alltid lika säkert som att någons mobil kommer att börja ringa eller när projektorn börjar strula precis när den behövs som mest. Det är ögonblicket då publiken inser att framtiden redan är här och att den är betydligt mer störande än vad de hade föreställt sig.

Jag börjar alltid med något oskyldigt. Hej, det här är min röst, säger jag, och låter min AI-klon ta över mitt tal mitt i en mening. Ett par i publiken fnissar nervöst. Någon lutar sig fram, plötsligt mer intresserad. Men det är först när jag visar min digitala tvilling som rummet blir märkbart tystare. En perfekt kopia av mig själv på skärmen som gestikulerar och pratar med mina exakta maner.

Jag ser hur folk börjar skruva på sig, hur deras ögon växlar mellan mig och min digitala kopia med en blandning av fascination och oro. Föreställ dig att du sitter där. Hur skulle du reagera? Men det verkliga slaget kommer när jag ringer upp ett teamsmöte och min digitala tvilling tar över konversationen. Någon i publiken svär tyst.

En annan ser plötsligt väldigt blek ut. Det är detta ögonblick som jag ser det där uttrycket sprider sig genom rummet. En blandning av häpnad och svindel som får mig att tänka på hur det måste ha känts att se den där första bilen rulla genom byn eller det första loket skramla förbi i natten. Kan det vara blicken hos människor som just har insett att deras värld aldrig kommer bli densamma igen? Människans rädsla för sina egna skapelser är lika gammal som skapandet själv.

I den grekiska mytologin varnas vi genom historien om Prometheus som stal elden från gudarna och gav den till människorna bara för att upptäcka att gåvan var med sig både vältsignelse och förbannelse. Daidalos byggde vingar av vax och fjädrar åt sin son Ikaros bara för att se honom flyga för nära solen och störta. I den judiska folktron berättas om Golem, en varelse formad av lera eller jord

som ges liv genom magiska ritualer. Varelsen skapas i ett gott syfte men historierna rymmer alltid en mörkare del då han vänder sig mot sina skapare. I modernt historieberättande finns det många variationer på detta tema exempelvis Mary Shelley's Frankenstein.

Inte alla vet att titeln på boken är Frankenstein, the modern Prometheus. Denna urgamla rädsla har följt varje teknologiskt genombrott. När de första ångdrivna loken dök upp på 1700-talet spreds rykten bland annat om att de skulle förvrida passagerarnas kroppar på grund av den höga hastigheten, alltså cirka 30 km i timmen.

När elektriciteten började installeras i hemmen så varnade vissa för att den skulle driva människor till vansinne. När telefonen uppfanns befarade många att den skulle göra slut på all meningsfull mänsklig kontakt. Varje generation upprepar samma mönster av rädsla och fascination inför ny teknologi.

Känner du igen den där pendelrörelsen i dagens diskussioner om AI? Det är som om vi människor är fångade i en evig cykel av att skapa verktyg som är kraftfullare än våra förfäder kunde drömma om bara för att sedan gripas av panik över vad vi har släppt lös.

Det fascinerande med AI är att den för första gången på riktigt utmanar våra mest grundläggande föreställningar om vad det innebär att vara människa. Vår övertygelse om att vara ensamma om förmågan att tänka, resonera och skapa.

När jag klonar min röst eller skapar en digital tvilling så är det inte bara ett tekniskt drick. Det är ett direkt utmanande av vår uppfattning om identitet Karel Čapek myntade ordet robot

i sitt skådespel R.U.R. från 1920. Det kommer från det tjeckiska ordet robota som betyder tvångsarbete. Redan då, långt innan dagens AI-revolution formulerade han den fundamentala rädslan

att våra skapelser skulle vända sig mot oss och göra oss till slavarna. Det fascinerande är hur denna rädsla har överlevt i vårt kollektiva medvetande från Capets mekaniska arbetare till dagens sofistikerade språkmodeller.

Men det finns en väsentlig skillnad mellan dagens situation och tidigare teknologiska revolutioner. När elden spred sig bortom vår kontroll kunde vi åtminstone se lågorna. När ångmaskinerna förändrade samhället

kunde vi höra deras dundrande. AI-transformation är mer subtil, mer genomgripande och paradoksalt nog både mer och mindre skrämmande än sina föregångare. Varje gång jag demonstrerar en ny AI-kapacitet

under mina föreläsningar måste jag också visa dess begränsningar. Inte för att lugna publiken, även om det ofta har den effekten, utan för att visa den fundamentala sanningen om all teknologi.

Den är ett verktyg format av människans intentioner och begränsningar. Och det är viktigt att vi, du och jag, håller fast vid den tanken när vi navigerar i hypen och rädslan.

Det mest fascinerande är kanske hur vi, trots alla historiska paralleller och kulturella varningar, ändå fortsätter att skapa och innovera. Det ligger något mänskligt i denna oberäkneliga drift

att tänja gränserna för det möjliga, även när vi är medvetna om riskerna. Vi är som de första upptäckarna som seglade bortom horisonten, medvetna om att de kanske skulle segna rakt ner i avgrunden,

men ändå drivna av en obetvinglig längtan att få se vad som fanns där ute. När jag avslutar mina föreläsningar ser jag ofta hur rädslan i åhörarnas ögon har ersatts av något annat, inte naiv optimism,

men en mer nyanserad förståelse. En insikt om att vi inte är de första som har stått inför synbart, omöjliga teknologiska utmaningar, och säkerligen inte kommer vara de sista. För i slutändan handlar kanske inte

AI-revolutionen om maskiner som blir mer människolika, utan om människor som genom sina skapelser lär sig mer om sig själva. Varje ny teknologi har varit en spegel som har visat oss nya aspekter

av vår mänsklighet, våra rädslor och våra drömmar. Frankenstein-komplexet, vår rädsla för att förlora kontrollen över våra skapelser, är kanske inte bara en varning,

utan också en påminnelse. En påminnelse om att innovation alltid har gått hand i hand med ansvar, att fram till steg alltid har balanserats mot försiktighet, och att den verkliga utmaningen

inte ligger i teknologin själv, utan i hur vi väljer att använda den. I november 2018 satt jag i ett konferensrum med en mäklare som tittade på mig, som jag just hade förvandlat vatten.

Vår textautomatiserings-tjänst hade precis genererat en bostadsannons på tre minuter, en uppgift som normalt tog honom närmare tre timmar. Exakt 127 sekunder senare

rynkade han pannan och pekade på skärmen. Den här meningen känns lite konstig, och varför skrev den tilltalande istället för inbjudande? Det är inte riktigt min stil.

Jag minns hur jag satt där och kämpade mot impulsen att slänga datorn genom fönstret. Vi hade just demonstrerat något som bara för några år sedan hade varit science fiction,

och hans främsta oro var ordval. Det var som att klaga på reglagens utformning i den första rymdraketen. Denna scen har ett satt sig fast i mitt minne som ett perfekt exempel på hur snabbt vi människor

normaliserar mirakel. Vi är som barn på julafton som öppnar den där efterlängtade presenten, blir överlyckliga i ungefär tre minuter, och sedan börjar fundera på

vad vi ska önska oss nästa år. Idag ser jag samma mönster upprepa sig med generativ AI. Folk testar chat-GPT för första gången och blir helt överväldigade. Det är som magi.

Den kan svara på allt. Fem minuter senare. Ja, men den förstod inte riktigt vad jag menade när jag frågade om. Det är som om vi kollektivt lider av någon slags teknologisk minnesförlust.

Där varje nytt framsteg omedelbart raderar vår uppskattning för hur otroligt det faktiskt är. Vi har gått från att häpna över att datorer kan räkna till att klaga på att de inte förstår

subtil ironi i översatta japanska haiku-dikter. Det säger förmodligen mer om oss än om teknologin. En annan fascinerande aspekt av AI-utvecklingen

är den närmast surrealistiska klyftan som öppnar sig mellan tech-världen och traditionella företag. Det är som att bevittna ett märkligt sociologiskt experiment där två helt olika arter

försöker kommunicera över en avgrund av skilda verklighetsuppfattningar. Silicon Valley med sitt maniska framtidsrus och den traditionella företagsvärlden

med sin varsamma skepsis. I dessa kulturkrockar finns något som avslöjar vår tids försök att navigera förändring. En dans mellan det gamla och det nya där ingen riktigt verkar

kunna räkna takten. Silicon Valley kastar sig huvudstupa in i varje ny teknologisk trend med den sorglösa entusiasmen hos någon som aldrig har behövt förklara ett negativt kvartalsbokslut

för arga aktieägare. Samtidigt sitter traditionella företag och betraktar alltihop genom förstoringsglas så tjocka att de skulle kvalificera som skottsäkert glas

medan de metodiskt uppdaterar sina Excel-ark med fördelar och nackdelar med att eventuellt överväga att kanske, möjligtvis vid något tillfälle

i en inte alltför avlägsen framtid börja fundera på om AI möjligen skulle kunna vara värt att titta närmare på. Förvisso ändras detta fort. Enligt en undersökning

gjord av SCB ökade användningen av någon form av AI-teknologi i bolag med mer än 10 anställda från 10,4% 2023 till 25,2% 2024.

Det står dock klart att AI-implementeringarna fortfarande är i sin linda medan tech-världen exploderar. Varje vecka lanseras en ny världsomvälvande

AI-startup som ska revolutionera alltifrån tandborskning till tidsplanering. Det är som en permanent nyårsafton

där varje raket utlovar en ny framtid men där vi alla vaknar upp dagen efter med samma gamla huvudvärk. Detta eftersom

det tar så lång tid att få in ny teknik i många av våra stora långsamma sköldpaddor till företag. Och tur är väl det

i en värld som förändras snabbare än Donald Trumps relation till verkligheten tjänar samhället på ett visst mått

av tröghet. Vi behöver både drömmarnas stora penseldrag och verklighetens noggranna detaljer för det är i syntesen

mellan dessa världar som morgondagen formas en algoritm och en affärsprocess i taget. lärmarnas stora penskärn.

Lärmarnas stora penskärn. Lärmarnas stora penskärn. Lärmarnas stora penskärn. Lärmarnas stora penskärn. Lärmarnas stora penskärn. Svensktextning.nu