Veckans AI Sommar del 2 – utdrag ur "Alltså, vad var det som hände?" – Hur AI-revolutionen påverkar människa och samhälle

Automatiskt transkriberat. Enstaka hörfel kan förekomma.

Välkommen till veckans AI, sommarspecial. Under sommaren gör vi något lite annorlunda. Istället för våra vanliga nyhetssvep och samtal bjöd vi in till reflektion. Du får följa med genom utvalda kapitel ur min nya bok. Alltså, vad var det som just hände? En resa genom AI-revolutionens påverkan på oss människor.

Det här är berättelser, analyser och framtidsspaningar som passar perfekt för en stund i hängmattan, på bryggan eller under en kvällspromenad. Vad gör AI med vårt sätt att tänka, arbeta och vara? Och hur förändras vi när maskinerna förstår och skriver och kanske till och med känner? Koppla av, luta dig tillbaka och häng med. Kapitel 3. Hur mänskligheten blev besatt av att bygga en bättre version av sig själv. I människans långa historia av att skapa verktyg finns den särskilt plats reserverad för drömmen om den artificiella intelligensen.

Denna märkliga besatthet av att skapa något i vår egen avbild, fast bättre, smartare och förhoppningsvis mer pålitligt än originalet. Som besatta alkemister i jakt på den digitala vishetens sten har vi i årtionde efter årtionde försökt destillera essensen av mänsklig intelligens, bara för att gång på gång skapa sofistikerade pappegojor som upprepar våra egna ord tillbaka till oss. Sommaren 1956 samlades en grupp visionärer på Dartmouth College, övertygade om att de skulle lösa intelligensens gåta på en sommar. Med ett övermord som bara akademiker med obegränsad finansiering kan uppbåda,

deklarerade de att artificiell intelligens var inom räckhåll. Som som många andra revolutioner genom historien, började även denna med en grupp män i ett rum övertygade om sin egen brillans. Detta möte är viktigt inte för var de åstadkom, för de åstadkom praktiskt tagit ingenting, utan för hur det definierade vårat förhållande till AI under de kommande 70 åren.

Mönstret som skulle upprepa sig gång på gång etablerades här. Storslagna visioner, följda av tekniska begränsningar, följda av besvikelse, följda av nya visioner. De satte tonen för en pendelrörelse mellan övermod och verklighet, som fortsätter än idag.

Ändå la konferensen grunden för decennier av forskning och innovation inom AI. Men berättelsen hade börjat tidigare med en ung matematiker som satt på ett rum på King's College och funderade på vad som egentligen definierar intelligens. Alan Turing, vars briljans hade hjälpt knäcka Nazi-Tysklands enigma-kod, vände nu sin analytiska skärpa mot ett ännu mer jäckande mysterium.

Kunde en maskin tänka? Hans förslag var lika elegant som det var provocerande. Om en maskin kunde föra en konversation så övertygande att en människa inte kunde avgöra om den pratade med en annan människa eller en maskin, kunde vi då förneka att maskinen tänkte? Det var en fråga som skulle komma att hemsöka filosofer, teknologer och science fiction-författare

i decennier framöver. Har du någonsin interagerat med en chattbot eller en AI och ställt dig självfrågan? Finns det verkligen någon form av tänkande här bakom? Turings fråga är mer relevant än någonsin. Turing förutspådde att maskiner vid millennieskiftet skulle kunna lura 30% av mänskliga domare i fem minuters konversationer. Han hade fel.

Det skulle ta ytterligare två decennier. Men i denna förutsägelse ligger något fascinerande om hur vi konsekvent underskattar vissa aspekter av artificiell intelligens medan vi överskattar andra. Turing trodde att genuin konversationsförmåga var något som vi skulle uppnå relativt snabbt medan mer enkla uppgifter som visuell igenkänning skulle vara betydligt svårare. Verkligheten visade sig vara precis tvärtom.

I Turings vision av framtiden fanns en sorts oskuldsfull optimism som kännetecknade efterkrigstidens teknologiska drömmar. Det var en tid när framsteg kändes oundvikligt när varje problem verkade lösbart med tillräckligt mycket intelligens och beslutsamhet. Hans test blev en sorts nordstjärna för AI-utvecklingen även om vägen dit skulle visa sig vara betydligt mer slingrande än någon kunde ana.

På 60-talet skapade Joseph Weissenbaum något som skulle visa sig vara en oroväckande insikt i den mänskliga psykologin. Eliza, döpt efter Pygmalions blomsterflicka som lärde sig tala som en dam var en enkel chattbot som spelade rollen av psykoterapeut. Hennes drick var enkelt. Hon tog vad du sa och formulerade om det som en fråga.

Jag är ledsen blev, varför känner du dig ledsen? Min mamma hatar mig blev, berätta mer om din relation till din mamma. Det var en enkel algoritm. Men vad som hände sedan skulle komma att hemsöka Weissenbaum för resten av hans liv. Hans sekreterare som var medveten om att Eliza bara var ett enkelt datorprogram började be om privata sessioner med maskinen.

Snart började andra göra samma sak. Studenter, kollegor, besökare. Alla ville prata med den digitala terapeuten. Vänta, protesterade Weissenbaum. Ni förstår väl att den inte faktiskt lyssnar. Den har ingen förståelse, ingen empati, ingen intelligens.

Men det spelade ingen roll. Folk fortsatte att öppna sina hjärtan för Eliza. Att dela sina djupaste rädslor och hemligaste drömmar med en samling logiska satser. Inpackade i artigt terapeutspråk. För Weissenbaum var detta en skrämmande insikt om människans förmåga

eller kanske desperation att hitta förståelse och medkänsla även i de mest ytliga simulationer av mänsklig kontakt. Kanske har du själv eller någon du känner känt en oväntad koppling till en AI eller algoritm. Det verkar som om Weissenbaums insikt ekar än idag. 50 år senare ser vi samma mönster upprepa sig

när människor utvecklar emotionella band till allt mer sofistikerade språkmodeller. Fortfarande drivna av samma grundläggande längtan efter förståelse och bekräftelse som fick Weissenbaums sekreterare att anförstro sig åt en primitiv algoritm i ett dammigt laboratorium på MIT. Medan vetenskapsmännen kämpade med att få sina maskiner att hantera grundskolor matematik utan att få mentala samarbrott

var det science fiction-författarna som egentligen formade vår kollektiva föreställning om artificiell intelligens. I sina ensamma rum, långt ifrån laboratoriernas surrande datorer och akademiska debatter, skapade de visioner som skulle komma att prävla vår relation till AI långt mer än någon vetenskaplig publikation. Isaac Asimov, science fiction-författaren som skrev iRobot, gav oss sina tre robotlagar.

Du får googla på dem, jag orkar inte med att de listas i ännu en AI-bok. Det var ett försök att koda etik i binär form, att reducera hela den mänskliga moralfilosofins komplexitet till tre prydliga regler som skulle hindra robotar från att göra dumma saker som att ta över världen eller utplåna mänskligheten och sånt. Dessa lagar citeras fortfarande med religiös värdnad av techbros som aldrig försökt programmera så mycket som en digital veckaklocka, än mindre implementera

existentiell etik i maskinkod. De presenteras på konferenser och TED-talks som ett slags digital motsvarighet till de tio budorden framförda av män i svarta polotröjor. Hur långt ifrån den här sortens enkla, tydliga regler upplever du att vår nuvarande komplexa AI-verklighet befinner sig? Det är samma typ av välmenande naivitet som får oss att tro att

vi kan reglera fram säker AI genom att skriva polisdokument och etiska riktlinjer. AI-systemen utvecklas i en takt som får våra försök till kontroll att framstå som särskilt ambitiösa sandslott byggda precis innan tidvattnet vänder. Men kanske var Asimos verkliga bidrag inte lagarna i sig utan hur de fick oss att börja fundera över vad det faktiskt skulle innebära

att dela vår värld med tänkande maskiner. I hans berättelser var roboterna aldrig riktigt skurkar eller hjältar. De var speglar som reflekterade våra egna rädslor, förhoppningar och moraliska dilemman tillbaka på oss själva. 70-talet förde med sig den första AI-vintern, när verkligheten kom i kapp de storslagna visionerna. Det visade sig att intelligens var lite mer komplicerat än vad man kunde åstadkomma med dåtidens datorer

som hade mindre beräkningskraft än en modern brödrost. Finansiärerna drog sig tillbaka, forskarna bytte fält och AI blev ett skällsord i akademiska kretsar. Under den skinande ytan av 80-talets ekonomiska optimism växte en mörkare vision fram. William Gibson, vars roman Neuromancer, skulle komma att definiera cyberpunk-genren. Och den gav oss en framtid som senare skulle inspirera allt ifrån The Matrix till våra moderna föreställningar om det digitala medvetandet.

Medan Hollywood fortfarande fantiserade om blänkande robotar och flygande bilar dök Gibson ner i internets mörka undermedvetna långt innan de flesta ens visste vad internet var. I hans värld var AI inte längre Asimos välartade tjänare, utan komplexa digitala entiteter med egen agenda. Genom Neuromancer och dess uppföljare målade han upp en framtid där megaföretag styrde världen genom digitala nätverk, där hackare navigerade virtuella landskap med sina medvetanden direkt kopplade till cyberspace, och där gränsen mellan människa och maskin

suddades ut för varje teknologiskt framse steg. Han hade rätt i visionen, men fel i mekaniken, medan han skrev om cybernetiska implantat och nevrala interface, utvecklades istället sociala medier och smartphones till våra främsta verktyg för teknologisk transformation. Det krävdes inga kirurgiska ingrepp för att sudda ut gränsen mellan vårt biologiska och digitala jag. Bara en konstant ström av notiser och dopaminutlösande likes.

I denna nya genre fanns en djupare förståelse för teknologins transformativa kraft som varken Asimovs optimism eller traditionell science fictions teknikskräck kunde fånga. Det var en vision som insåg att framtiden inte skulle levereras i prydliga paket av välprogrammerade robotar utan genom en gradvis upplösning av gränsen mellan människa och maskin. 1997 markerade ett fundamentalt skifte i mänsklighetens historia. När Garry Kasparov satt mittemot IBMs Deep Blue var det mer än en schackmatch som stod på spel.

Det var vår första riktiga glimt av en framtid där maskiner kunde överträffa oss inom områden vid tidigare sätt som exklusivt mänskliga. 14 år senare klev IBMs Watson in i Jeopardy-studion och demonstrerade att maskiner inte bara kunde hantera strikt logiska problem. De kunde navigera de subtila nyanserna av mänskligt språk, förstå ordlekar och processa naturligt språk med en ofattbar hastighet. Det var inte längre en fråga om ren beräkningskraft utan om förmågan att förstå kontext och mening. Men det var 2016 som verkligen visade vad framtiden kunde erbjuda.

När AlphaGo besegrade Lee Sedol i det antika spelet Go demonstrerade den något revolutionerande förmågan att hantera komplexitet på en nivå som experter hade trott låg årtionden bort. AlphaGo med sitt närmast oändliga antal möjliga kombinationer och behov av långsiktig strategi hade länge setts som den ultimata utmaningen för maskinell intelligens. AlphaGo's seger visade att AI kunde utveckla strategier och insikter som fick även den mest erfarna mästare att se spelet med nya ögon. Varje milstolpe representerade inte bara en teknisk triumf utan en expansion av vad vi trodde var möjligt. – Från Deep Blue's kraftfulla beräkningar till AlphaGo's sofistikerade strategiska tänkande kunde vi se en evolution som pekade på något verkligt revolutionerande. Möjligheten att kombinera maskinell kraft med mänsklig kreativitet på ett sätt som kunde lösa problem vi tidigare trott var omöjliga att tackla.

Under tiden fortsatte Hollywood att forma våra förväntningar. Blade Runner fick oss att fundera över vad som definierar mänsklighet. The Matrix varnade för farorna med AI-dominans. Och Her utforskade möjligheten att utveckla romantiska känslor för ett operativsystem. Ett fenomen som idag tillhör samtiden snarare än framtiden. Men verkligheten har visat sig vara både mer och mindre dramatisk än fiktionen.

Medan vi, väntat på Skynet och HAL 9000, har AI smugit sig in i våra liv genom rekommendationsalgoritmer och autokorrigering. Den artificiella intelligensen har ännu inte blivit den dramatiska revolution science fiction har utlovat, utan en gradvis evolution som förändrar vårt sätt att leva. Kapitel 4. Den missförstådda revolutionen. Behöver vi oroas för att AI ska ta över världen? Frågar Karl-Johan medan han fumlar med sitt barns blickslås i förskolans kapprum. Det är en kylig januari-morgon och någonstans mellan barnens snörvlande och dragkedjet rasslet har samtalet.

Som genom någon slags kulturell automatik dragits mot AI. Karl-Johan, mellanchef på ett av Sveriges otaliga industriföretag, har precis läst en artikel om AI's oundvikliga utveckling mot singularitet. Alltså typ att bli både allvetande och allsmäktig. Nu står han där med både nyfikenhet och oro i blicken. Som om han just har upptäckt att framtiden anlände medan han var upptagen med att optimera värmepumpar.

Det är något särskilt med hur vi talar om AI i dessa vardagliga möten. En blandning av halmsmälta nyhetsrubriker och dunkla minnen av science fiction. Medierna har en intressant relation till AI. I en och samma tidning kan man hitta artiklar som AI löser klimatkrisen och AI hotar demokratin. Ibland till och med på samma uppslag. Det påminner om den där scenen i Life of Brian där folket samtidigt ropar

Han är messias och han är en mycket stygg pojke. Ja, du kanske känner igen den där kluvenheten. Ta till exempel en artikelserie om AI som publicerades i DN för ett tag sedan. I en artikel varnar experter för att AI kan överträffa mänsklig intelligens inom fem år. Medan en annan expert i samma tidning förklarar att AI är fortfarande inte smartare än en treåring när det gäller grundläggande förståelse. Politiker och beslutsfattare är ännu mer förvirrade.

Under en hearing i EU-parlamentet nyligen frågade en ledamot helt allvarligt om AI kunde programmeras att respektera europeiska värderingar. Det är ungefär som att fråga om man kan lära sin mikrovågsugn att uppskatta fransk Nouvelle-Vague-film. Kanske främst för att ingen vet vad en Nouvelle-Vague-film är. Eller för den delen kan sammanfatta europeiska värderingar i något slags systemprompt. Men det mest fascinerande kanske är hur olika branscher och samhällsgrupper har utvecklat sina egna helt särskilda missförstånd om AI. Optimisterna, oftast med bas i startup-världen och med konton på X som innehåller orden AI, Web3 eller Futurist, ser varje ny utveckling som ytterligare ett steg mot den teknologiska singulariteten.

För dem är AI lösningen på allt, ifrån klimatkrisen till existentiell ensamhet. Som en startup-grundare sa till mig under en konferens, vi använder AI för att optimera optimeringar av optimeringar. När jag frågade vad han egentligen optimerade blev svaret märkligt diffust. På andra sidan spektrumet har vi teknik-pessimisterna, ofta med en akademisk bakgrund och en tendens att citera Orwell i vardagliga konversationer. För dem är varje AI-framsteg ytterligare ett steg mot dystopi. Kollektivt försöker vi processa denna nya verklighet.

Vi sitter i våra upplysta kontor, våra välordnade styrelserum, våra kaotiska förskolekapprum och försöker desperat placera denna nya kraft i någon sorts begriplig kontext. Men kanske är hela vårt sätt att tala om och förstå AI fundamentalt felaktigt. Vi är som medeltida alkemister som försöker förstå kärnfysik. Kanske famlar vi alla i mörkret med fel verktyg och fel kartor. Vårt begreppsliga ramverk, våra metaforer, hela vårt sätt att tänka kring intelligens och medvetande kanske helt enkelt är otillräckligt för att greppa vad vi faktiskt har skapat. Medan Karl Johan står där i kapprummet och funderar över civilisationens undergång, medan hans fyraåring envist vägrar ta på sig vantarna, slår det mig att vi kanske behöver ett helt nytt språk för att tala om AI.

Det är inte teknikoptimisternas glättiga framtidsutopier eller domedagsprofeternas dystopiska varningar, utan något mer subtilt och främmande. Ett sätt att tänka som erkänner att vi för första gången i mänsklighetens historia har skapat något som utmanar själva grunderna för hur vi förstår intelligens, kreativitet och medvetande. Egentligen kanske inte missförståndet handlar om AI alls, utan om våra egna begränsningar i att förstå och beskriva något som är fundamentalt annorlunda från allt vi tidigare skapat. Vi är som fiskar som försöker beskriva land. Våra tidigare erfarenheter och koncept räcker helt enkelt inte till. Och där i den insikten finns kanske en början på en ny sorts förståelse. Inte en som försöker pressa in AI i existerande kategorier av hopp eller rädsla, utan en som vågar möta den på dess egna märkliga villkor.

En förståelse som börjar med att erkänna att vi kanske för första gången i historien behöver lära oss att tänka på ett helt nytt sätt. En framtidens värld, framtidens fiel av mig.